John Mellkvist AB

PR-konsult och framtidsspanare. Har sedan 1994 haft olika roller på ett antal ledande byråer i komunikationsbranschen; Mindmakers PR, Lowe Brindfors, Brindfors Design, Hall&Cederquist Y&R, Grow, Identity Works, SWE med flera. Har uppdragsgivare i och utanför Sverige. Föreläser om trender och framtid, skriver och medverkar regelbundet i olika medier. Född 1972.

När ska du färga håret blått?

När ska du färga håret blått?

Det finns en retorisk tumregel som går ut på att ju mer oroande eller omstörtande budskapet är desto mer trovärdighet får det (och desto tryggare känner vi oss) om budbäraren är propert klädd. Nyhetsuppläsare klär sig efter denna princip, så även de flesta toppolitiker. När Al Gore presenterade sin obekväma sanning 2006, gjorde han det i mörk kostym, vilket hjälpte till att ge miljökämpen ett nytt utseende, nya supportrar och större förtroende.

Omvänt tjänar någon med ett budskap likt alla andra eller tidigare dito, på att göra något radikalt med sitt yttre. Den i mitt tycke bästa definitionen av retorik lyder kort och gott ”konsten att övertyga”, vilket inskärper att detta ämne inte bara handlar om talade budskap. Jag tänker på det när jag lyssnar på Veronica Maggios senaste album som, för att citera Svenska Dagblades recensent, ”känns hundra procent Veronica” – och ser pressbilderna (inte på omslaget till albumet dock) där hon visar upp ett nytt, Vira Blåtira-färgat hårsvall.

Visst kan det vara så att hon helt enkelt kände för att färga håret blått, men min känsla är att det kändes viktigt att markera något nytt, en visuell variabel – när musiken utgör konstanten. För att återanvända jämförelsen med nyhetsankare ovan, så känns musiken i Maggios fall ganska densamma (förlåt, Jan Gradvall) – en trygghetskomponent – vilket gör det klokare att istället förändra inramningen. Det blå håret gör givetvis också att punk-doftande låttitlar som ”Vi mot världen” och ”Storma tills vi dör” får en tydligare inramning.

Om vi skulle våga oss på en enkel retorisk analys av Veronica Maggio, efter den antika retorikens tre kriterier; ethos, logos och patos. 

Ethos beskriver graden av förtroende och kompetens talaren/artisten förmedlar och inkluderar saker som övertygande referenser, framförandets tyngd och trovärdighet samt talarens yttre. Kommer jag att lita på denna person? I Maggios fall kan det handla om var hon uppträder, vilken artistkollega hon sjunger duett med, vilka låtskrivare hon jobbar med, men också då – det blå håret.

Logos är den del som talar till förnuftet. Framförandets disposition, sakliga argument, metaforer och forskningsstöd sorteras in under denna del. Verkar det hen säger rimligt? Antal sålda skivor eller listplaceringar är en parameter som låter dig förstå att en artist är bra även om du, trots idoga ansträngningar, själv inte kan höra det.

Pathos är den del av ett framförande som talar till våra känslor, men också vår fantasi och sympati. Det kan exempel göras genom berättelser vi känner igen oss i, ömmar för, retas upp av och så vidare. Hur känner du dig som lyssnare efter framförandet? När Veronica sjunger om sin tonårsångest, fester med ”massor med skor” i hallen och ”folk vid fläkten som röker” är vi många som nostalgiskt känner igen oss. Det är ett smart grepp eftersom vi inte behöver ingå i någon åldersstereotyp målgrupp, det räcker med att ha varit ung för att känslorna ska komma tillbaka.

Veronica Maggio har hittat och kommit nära sin publik i ett förhållandevis litet land som Sverige, genom en fungerande formel; melodier som fastnar, en röst man känner igen och det enkla faktum att hon valt att sjunga personliga texter på svenska. Bra gjort. Att ändra för mycket på musiken vore att börja om = stor risk. 

Bättre då att göra som förra gången och färga håret blått.

Gör som Timberlake

Gör som Timberlake

Well played, Håkan

Well played, Håkan