Well played, Håkan

Jag förstår genom flera av varandra oberoende källor att Håkan Hellström-konserten på Gramercy Theatre i New York igår var fantastisk. Kul! Håkan Hellström känns som en ytterst sympatisk artist, men inte minst också smart i sitt sätt att både skapa och föra ut sin musik. Hans recept bestående av att kunna sina husgudar, låna snyggt från dem, men att alltid vara sig själv är både effektivt och svårt att kopiera.

Det är en intressant utveckling att artister med ett snävt modersmål (läs svenska) börjat resa ut för att möta (helt eller delvis) samma publik på nya, inspirerande platser ute i världen – med effekten det ger. Eskilstunagänget Kent tänkte ju liknande när de lanserade albumet ”Röd” på Bowery Hotel i New York 2009. Men framförallt har ju ”smalspråkiga” artister tidigare BEHÖVT sjunga på engelska för att komma ut globalt.

Det finns ett oerhört intressant psykologiskt fenomen som heter sensation transference, vilket förklarar hur mycket paketeringen/inramningen av en produkt eller tjänst påverkar upplevelsen av densamma. Det har gjorts flera experiment på området läsk. I ett sådant tintade man färgen på Sprite-burk mer åt limegrön, vilket ledde till att försökspersonerna – trots oförändrat innehåll – uppfattade mer limesmak. Vidare vinner Pepsi oftast blindtest mot Coca-Cola (för att den är sötare), men inte om de bådas logotyper får vara med. Och så vidare.

Bortsett från att artisten själv sträcker lite extra på sig, funderar jag på hur mycket sensation transference som uppstår när samma låtar framförs i ny miljö, med influgen press, publik och hela laddningen av att befinna sig på en plats – New York – som för de allra flesta turister ger många, starka och framförallt positiva associationer. En hel del gissar jag – därför så smart.