Så använder du dina misstag för att vinna förtroende.
Lyssnar på en intervju i Sveriges Radio med den kinesiske professornLi Zhiyi, som översatt massvis av svensk litteratur till kinesiska, bland annat Astrid Lindgren, August Strindberg, Selma Lagerlöf ochThomas Tranströmer. Han beskriver hur mycket han inspirerats av Sverige genom åren, av friheten och medbestämmandet.
Han berättar också hur mycket han älskar Pippi Långstrump, för hennes sätt att frigöra barnen. Det man slås av direkt är att en så upplyst, berest och beläst person som dessutom älskar allt vad frihet är rimligen borde ses som en enorm säkerhetsrisk i det slutna Kina. Men på frågan om han fick ta emot journalister hur som helst, svarade han att regimen alltid litat på honom av det enkla skälet att hans pappa var en fattig dräng. Han hade kort och gott makthavarnas förtroende. Det fick mig att fundera lite över förtroendets logik.
Att skapa förtroende har alltid varit någonting självklart bra, men för kommunikativt drivna yrken och roller är detta begrepp något mer. Om du är exempelvis pilot, kirurg eller golfspelare bygger du förtroende i stor utsträckning på din förmåga att göra få misstag. Men om du är politiker eller någon form av offentlig person, byggs förtroende desto mer genom din förmåga att hantera de misstag du som människa förväntas göra (robotar vinner inga val).
Ett välskött misstag räddar inte bara situationen, utan har kraft att bygga broar över partigränser, könsgränser, klassklyftor – ja alla tänkbara barriärer. Anledningen är att vi först känner igen oss i misstaget, vilket skapar en relation – och att vi sedan förevisas hur det ska hanteras, vilket skapar tillit, respekt och beundran. Ett misslyckande däremot, skapar osäkerhet, misstro och därigenom alla slags skada, både för upphovsperson och hens omgivning. Här är två aktuella exempel.
Den amerikanske OS-simmaren Ryan Lochte har i skrivande stundförlorat alla sina sponsorer sedan han erkänt att han tillsammans med tre lagkamrater på ett osedvanligt gränslöst sätt vandaliserat en bensinstation i Rio de Janeiro – och sedan ljugit ihop en historia om att de utsatts för ett väpnat rån. Vandaliseringen (själva misstaget) är givetvis en skandal av stora mått, men det var lögnen (hanteringen) som var mest förödande för förtroendet. Sponsorerna litar inte på Ryan Lochte och litar inte på att deras kunder i sin tur kommer att lita på dem ifall de inte tydligt distanserar sig från Lochte. Massflykt.
Som jämförelse då. När gymnaise- och kunskapslyftsministern Aida Hadzialic nyligen blev fast för rattonykterhet, visade det på dåligt omdöme och ett uppenbart felbeslut. Men eftersom Hadzialic (till skillnad från Lochte) inte började med att dra en vals, utan istället var så uppenbart ångerfull, förstod allvaret, tog på sig allt ansvar och avgick på stående fot, så litade vi på henne direkt. Men inte bara det, omgivningens förtroende för henne som person växte på kuppen – ett flertal ledarskribenter på den politiska motståndarsidan tog hennes parti och argumenterade för att hon avgått för lättvindigt.
Detta överraskande positiva efterspel på vad som trots allt var ett begånget lagbrott av en minister, skedde alltså inte på grund av misstaget som sådant, utan genom den skolboksexemplariska hanteringen av detsamma. Åt sidan klev ministern, fram klev karaktären och det var den senare som brände sig fast i medvetandet.
Så sammanfattningsvis – det som borde vara att sparka in en öppen dörr, är det bevisligen inte. Säger det därför gärna en gång för mycket. Ju bättre vi blir på att acceptera misstag, desto mer kommer vi att lita på varandra. Få saker är så förödande för förtroendet som att bli påkommen med att dölja ett misstag. Få saker kan öka förtroendet så mycket som att rakryggat stå för ett sådant.
(Även publicerad på resume.se)
